Honungsbiet, Apis mellifera, har funnits på jorden i bortåt 50 miljoner år. Det kan jämföras med vår egen människoras, Homo sapiens sapiens som funnits i ca 50 000 år.
Biet har alltid anpassat sig till sin omgivning och dess förutsättningar. Olika biraser har utvecklats i olika delar av världen och alla har egenskaper som gynnat dem där de utvecklats. Innan människan började flytta runt de olika biraserna, var de ganska enhetliga. Men raser inom en art ger som regel livsduglig avkomma, och idag är det mesta en salig blandning av olika raser. På senare tid har man insett att värdefulla genbanker gått eller håller på att gå förlorade.
Låt oss ändå studera fyra biraser
De bin som fanns i Mellaneuropa före istiden, trängdes söderut av det bistra klimatet. En del hamnade i Sydfrankrike och en del på Balkanhalvön. Eftersom betingelserna var olika, utvecklades två skilda raser. Den ena var krainerbiet och den andra var det Nordiska biet, som från Frankrike snabbt flyttade norrut när isen försvann.
Vi börjar med det Nordiska biet, Apis mellifera mellifera. Detta bi kom till Skandinaviska halvön för ca 10000 år sedan i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka. Det är naturligtvis mycket välanpassat till vårt klimat, och klarar våra vanligtvis långa och kalla vintrar.
Biet är nästan svart till färgen, och kännetecknas av stor sparsamhet. Även en mager flora kan alltså ge ett överskott av honung. Tyvärr finns det Nordiska biet nu på listan över utrotningshotade djur. Stora arbeten är igång för att rädda det som finns kvar.
Nästa biras är det Italienska biet, Apis mellifera ligustica. Detta bi, som för övrigt är det enda av raserna som är gult eller gulbrunt till färgen, var inhemskt på Italienska halvön långt före istiden. Alperna hindrade biet att självt tränga norrut. Rasen är anpassad till medelhavsländenas klimat med korta, milda och fuktiga vintrar, samt torra somrar med långvarigt nektarflöde. Rasen är mycket populär i Sverige.Trots att detta bi är känsligt för vårt klimat, kan det på ett fantastiskt sätt utnyttja stora ensidiga drag från tex.raps och klöver.
I jämförelse med det Nordiska biet, är det Italienska mer slösaktigt med resurserna. Det omsätter genast indragen nektar i yngel.Vid långvarigt avbrott i draget, kan det därför lätt uppstå foderbrist.
Krainerbiet, Apis mellifera carnica, hindrades av Alperna i väster och Karpaterna i norr, men i österled kunde det utbreda sig till trakterna norr om Svarta havet. Klimatet där denna ras utvecklades, karaktäriseras av hård lång vinter, kort vår och het sommar. Det finns ingen annan biras som har en så snabb utveckling på våren. Det betyder att tidigt
blommande grödor kan utnyttjas effektivt. Men en explosionsartad utveckling leder ofta till svärmning, vilket också är rasens nackdel, om inte biodlarden hänger med.
Den sista rasen vi skall stifta bekantskap med är den Kaukasiska, Apis
mellifera caucasia. Rasen utvecklades i de högt belägna dalgångarna i Kaukasus. Det är ett mycket fredligt bi. Det har den längsta tungan av alla biraserna. Detta har man försökt att utnyttja i rödklöverodlingar.
Rödklöverblomman har ett mycket långt rör, och det krävs en lång tunga för att nå ner till nektardroppen. Biet har tyvärr dålig motståndskraft mot vissa sjukdommar, och odlas inte i någon större omfattning i Sverige.
Det finns ytterligare en rad biraser, men det skulle föra allt för långt att beskriva dem alla. (Läs mera här)
Det finns dock ytterligare ett bi som skall omnämnas, nämligen Buckfastbiet. Detta bi är inte en ras, utan en korsning mellan andra raser. Buckfastbiet har blivit mycket omtyckt, men kräver en kontrollerad avel för att bibehålla sina egenskaper.
Sammanställt av Curt Augustsson
