Nybörjarspalten – September
Av Curt Augustsson
Ja så närmar vi oss slutet på det här årets I BIGÅRDEN, jag hoppas att artiklarna gett något som kan komma till nytta för att öka kvaliteten i biodlingen. Året har väl inte varit det bästa för en nybörjare. Men det kan väl vara en tröst att det inte varit bra för veteranerna heller. Honungsskörden ser ut att bli mager. Jag säger ser ut, för Linden har just börjat blomma när jag skriver detta i slutet av juli. Vädret är dessvärre mycket kallt och regnigt, så det ser inte alltför hoppfullt ut.
I september har bina gjort sitt för i året. Det är i stort sett slut på blommor att pollinera. Visst blommar ljungen fortfarande, men om den ger någon nektar beror på temperaturen. För biodlaren återstår det emellertid ett par saker att göra. Han skall se till så att bina får det bra under tiden fram till nästa vår, och han skall ta vara på vax och göra rent använt material så att det är klart för användning nästa år.
Det är få saker inom biodlingen som det råder så många meningar om som just invintringen. På biodlarmötena kan detta ämne skapa hur långa debatter som helst. Varför då, frågar man sig. Jo för biodlaren är det naturligtvis så att han eller hon önskar kraftiga och friska samhällen när våren kommer. Bisamhällen som vid rätt tidpunkt formligen exploderar i yngelsättning. Ett samhälle som farit illa under vintern, med många döda bin som följd, repar sig inte under en hel säsong. Bisamhällen som av en eller annan orsak dör under vintern, betyder stor ekonomisk förlust för biodlaren. Nu förstår alla varför biodlaren vill ha det perfekta receptet för invintring.
Dessvärre kan vi konstatera att vinterdödligheten är onödigt hög. Man kan gå långt tillbaka i statistiken och se att det inte skett någon större förbättring. 1996 dog mer än 16% av bisamhällena och 1997 ca 13%. Mellan 2 och 3% dog av svält. Det skall väl inte vara nödvändigt.
Övervintringen kan enkelt spaltas upp i tre faktorer, nämligen bina, bostaden och maten. Låt oss ta var sak för sig och börja med bina. Bina har ju funnits i bortåt 50 miljoner år, men människan (läs biodlaren) har inte varit med särskilt länge under binas leverne . Naturen är obarmhärtig när det gäller urval. Detta har bina fått erfara. Bin som inte förstått att hitta en bra bostad slogs ut. Bin som inte förstått att hushålla med honungen slogs ut. Bin som var känsliga för sjukdomar, eller som inte kastade ut inkräktare strök också med. Det här är ju inte på något sätt unikt för bina, utan gäller nästan allt levande. Endast de välanpassade klarar sig och för egenskaperna vidare till kommande generationer. Jag skrev nästan allt levande, för människan står på något sätt utanför naturens hårda lagar. I sin iver att ställa allt till rätta i naturen, blir det ibland fel. Biodlare arbetar med avel, dvs de försöker få fram bin med vissa för biodlaren önskvärda egenskaper. En egenskap som man ibland glömmer, är binas övervintringsförmåga. Drottningar vars samhälle har uppenbara problem att klara vintern, skall inte användas i avelsarbete.
För att bina skall kunna leva hela vintern och en bit in på senvåren, måste de ha lagrat upp ett förråd av fett och protein i den så kallade fettkroppen. Vinterbina föds på sensommaren och tidigt på hösten. Det måste vara god tillgång på proteinrikt pollen under denna tid för att bygga upp fettreserven. Eftersom bin i olika delar av världen har olika långa vintrar, finns det anledning att tro att uppbyggandet av fettkroppen kan vara ärftligt styrd.
Som biodlare kan man se att samhällen hushållar olika med resurserna. Yngelsättningen skall i stort sett styras av tillgång på pollen och nektar. Pollen finns det som regel god tillgång på , men om bina inte känner av nektarflödet så kommer de att omsätta honungslagret i yngel så länge det finns pollen att hämta. Det finns bin som har yngel långt fram i oktober november. De bin som föds vid den här tiden har inte stor chans att klara vintern, beroende på att de aldrig kan bygga upp sin fettkropp. Det finns alltså klara skillnader i binas förmåga att klara långa vintrar. Här gäller det för biodlaren att vara observant och sköta aveln med förnuft.
Nu kommer vi till binas borstad. Hur skall den vara beskaffad för att inte bina skall frysa ihjäl eller maten mögla eller för att inte flusterhålet skall frysa igen så att bina kvävs? Det var många frågor på en gång. Låt oss för det första slå fast att bisamhällen som har tillräckligt med mat, mycket sällan fryser ihjäl. Innan biodlaren började ordna bostäder åt bina, klarade de vintern i ihåliga träd eller andra trevliga håligheter där det inte regnade eller snöade på dem. Stenull och frigolit var inte uppfunnet men det gick bra ändå. Med detta vill jag inte säga att vi skall sluta att isolera bikuporna. Bina producerar den värme de behöver genom att förbränna socker. En bra isolerad bikupa hjälper bina så att de klarar sig med en mindre mängd foder. Detta är bra både för biodlarens portmonnä och för bina. Bina har ingen toalett i huset, utan måste hålla sig ända till våren när de kan flyga ut. Ju mindre de satt i sig ju mindre mängd avföring.
Bikupan måste vara försedd med ventilation av något slag. Vid förbränningen av socker bildas koldioxid och vatten som skall ventileras bort. Vattnet avger bina i form av vattenånga som kondenserar dvs faller ut som dagg, på kupans kallaste delar. När vattenånga kondenserar frigörs värme. Denna värme kan bina tillgodogöra sig om daggen bildas på rätt ställe i kupan. Om kupans tak är den kallaste platsen, faller daggen ut där. Isoleringen blir våt och bina har ingen nytta av den frigjorda värmen. Är det däremot så att kupans kallaste del är vid flustret, eller någonstans under bina, ja då får de nytta av värmen. Följaktligen skall kupan vara tät upptill. En bit plast-folie under täckbrädorna är bra. Väggarna och särskilt taket skall vara välisolerde. Själv använder jag stenulls-matta inlagd i ett “kuddvar” ovanpå täckbrädorna, vilka för övrigt består av 6 mm glas. Kupbotten kan vara oisolerad, och flusteröppningen skall inte vara mindre än på sommaren. Se bara till så att inte möss kan komma in. Nästa diskussion brukar vara om bina skall vintras in på en eller två lådor. Rent generellt kan man säga att ju fler bin man vintrar in i en kupa ju lättare klarar dom vintern. Dessutom har man starkare samhälle på våren. Vill man ha mycket bin till hallondraget, vilket vanligtvis är det som ger mest, då är det inte så dumt att vintra in så många bin att de behöver två lådor för att få plats. Den relativa foderförbrukningen per bi blir mindre ju större bimassan är, men självklart måste två lådor med bin ha lite mer foder än en låda. Själv vintrar jag praktiskt taget alltid in bina på 20 ramar lågnormal..
Om nu inte bina skulle fylla upp, eller täcka som biodlaren säger, 20 ramar så gör det ingenting. Vinterklotet får utvidga sig eller dra ihop sig som det vill. Ordet vinterklot kanske tarvar sin förklaring. På vintern drar bina sig samman i form av ett klot, vilket med tanke på binas sparsamhet och ekonomi är den bästa formen. Klotet har den minsta möjliga värmeavgivande ytan av alla former. På så sätt spar bina energi. Hur är det då med vaxkakorna som bina sitter på ? Om bina får välja själva, så sitter dom helst på gamla mörka yngelkakor. Biodlaren däremot vill värna om hygienen, och tycker att det skall vara en viss omsättning på vaxet. När det gäller denna omsättning finns det många metoder. Själv gör jag så att jag vid invintringen konsekvent byter vaxet i den understa lådan av yngelrummet mot nybyggt vax från skattlådorna. En bit in på våren när den översta lådan börjar bli full med yngel, skiftar jag plats på låda 1 och 2. Denna metod att byta vax är snabb och enkel, men den förutsätter att det är gott om bin i samhällena. Vintrar du in bin på en låda eller i en trågkupa, så sätter du det nya vaxet framtill och baktill och låter det mörka vaxet sitta i mitten.
Ett annat radikalt sätt är att byta allt gammalt vax mot nya vaxmellanväggar i samband med vintermatningen. Det tillgår så att man skakar av bina från det gamla vaxbygget ner på de nya ramarna med mellanväggar. En tom låda kan användas som “tratt”. När bina får sockerlösning bygger de ut mellanväggarna precis som om det vore ett naturligt drag. Metoden är något arbetsam, men den ökar friskheten hos bina.
Som alla förstår kommer det inte att finnas något pollen i ramarna med den här metoden, men det spelar inte så stor roll i mina trakter där sälgen bjuder på pollen i för bina rätt tid. Pollenet tappar för övrigt så mycket av sitt värde under vintern att det är tveksamt om det finns någon anledning att spara pollenramar i samhället. Jag gör inte det.
Till sist skall vi se på binas vintermat. Det mest naturliga vore ju att bina fick ha sin honung kvar under vintern. Men det är inte alldeles säkert att honungen är det bästa för bina. Detta låter ju konstigt, men faktum är att en del av det som bina samlar in för honungsframställning innehåller onödigt många ämnen som bina inte kan smälta. Bladhonung eller honungsdagg har sitt ursprung i socker från blad- och barrlöss vilka i sin tur tagit detta direkt från växternas sav. Denna honung, som är mycket uppskattad för sin speciella smak, innehåller ofta sockerarter som biet inte kan tillgodogöra sig . Nektar från ljung är också ett exempel på olämplig föda. Denna nektar inne- håller substanser som bina inte kan förbränna. Tarmen fylls då för fort med slaggämnen och risken finns att bina släpper sin avföring inne i kupan. Detta kallas för utsot, och det leder oftast till samhällets undergång. Nektar från oljeväxter har en så hög halt av druvsocker, att honungen kristalliserar i kakorna. Eftersom bina inte har tillgång till vatten under vintern, kan de inte äta kristalliserad honung. Bina kan alltså svälta ihjäl mitt på maten.
Det renaste vi biodlare kan erbjuda bina istället för honungen vi tagit, är vanligt socker. Bina behandlar socker-lösningen med enzymer i vanlig ordning, och denna omvandlas till lika delar fruktsocker och druvsocker. överskottsvattnet avdunstas och fodret lagras precis som honung.
Vanligtvis ger man bina sockret i form av en 60% lösning dvs 8 liter vatten till 12 kg socker. Enklast är att till-verka lösningen i honungstappkärlet. Tänk på att 1 liter sockerlösning väger 1, 3 kg eller att ett 12 kg paket socker ger 15, 3 kg lösning enligt ovanstående recept. Sockerlösningen kan ges till bina antingen med foderballong eller med foderlåda som rymmer ca 12 liter lösning.
Man kan också köpa färdig foderlösning i spänner om 16 kg. Ungefär hälften av sockret är inverterat, vilket innebär att viskositeten är lämplig vid en såpass låg vattenhalt som 25%. Det åtgår sålunda mindre arbete för bina att fläkta bort vatten. Själv är jag av den åsikten att fläktarbetet och foderberedningen tar kål på gamla skröpliga bin som ändå inte är mycket värda på våren.
En fråga som ofta diskuteras är hur mycket socker bina behöver för att klara vintern. Det har hänt mig en gång att ett samhälle dog på grund av foderbrist. Det kändes inte bra i samvetet, och jag lovade mig själv att detta skall inte behöva hända igen. Nu skall det sägas att olika biraser behöver olika mycket foder. Vårt gamla mörka bi klarade sig gott med 10-12 kg, medan det gula (Italienska) behöver betydligt mer. Mina samhällen får alltid 20 kg socker. Som regel finns det foder kvar när våren kommer, men det använder jag under utvecklingen eller till avläggare. Man skall inte vara snål mot bina som skänker oss så mycket glädje.
Om vi skulle ta och sammanfatta och samtidigt snegla på de orsaker som anges till vinterförlusterna.
Vi börjar med utsot. Utsot är egentligen ett gammalt ord för diarré. Orsaken är oftast felaktigt vinterfoder. Säkraste sättet att förebygga är att ta så gott som all honung från bina vid slutskattningen, och ge dom socker eller Bifor i stället. Samhällen som störs kontinuerligt förbrukar onödigt mycket foder. Detta kan också ge upphov till utsot. Se till att inte grenar vispar mot kupan när det blåser. Talgoxar kan också vara en plåga. Dom lär sig att picka på flustret tills det kommer fram bin. Ställ en skiva på sned framför, så ser inte pippin några bin. Den är också väldigt nyttig när vårsolen kommer.
Nästa orsak som anges är visefall, dvs drottningen är förkommen. Själv har jag aldrig upplevt att en drottning dött under vintern. Man måste vara noga med att kontrollera att en parad drottning är med vid invintringen. Märker man sina drottningar så är dom lätta att se. Det är fullständigt meningslöst att invintra ett viselöst samhälle.
Fukt och mögel anges som en orsak till att bina dör. Ge bina ordentlig ventilation nertill. Man kan ha så kallad toppventilation också, men det kostar mer vinterfoder. Vill man inte ha bina på två lådor, så är det ändå en god idé att sätta en tomlåda under. Häng i en eller två ramar så bina har något att gå på. Sätt dit lådan efter vinterfodringen, annars kan det hända att det blir vaxbygge under ramarna.
Sen har vi “annan orsak”. Detta svarar för ca 40% av vinterförlusterna så det måste vara synnerligen betydelsefullt. En tyvärr alltför vanlig orsak är att möss kommit in i kupan. Skogsmusen kan platta ut huvudet så att den kan slinka in i en 7mm hög springa. Flusterhålet får alltså inte vara högre om inga andra åtgärder vidtages. En enkel åtgärd är att lägga ett spärrgaller under kupan, eller att fästa en bit spärrgaller framför flusterhålet. På sina håll har björnar ställt till det på vårkanten. Hos mig finns inga björnar, men vid vår föreningsbigård finns mopedåkande ungdomar som roat sig med att välta kupor. Mitt recept mot sådana gossar vågar jag inte skriva här. I vilket fall som helst så se till att kupställningen är frisk och stadig.
Sist men inte minst, invintra inte svaga samhällen om det är tänkta för honungsproduktion nästa år. Var inte rädd för att förena samhällen. Det är inte antalet samhällen som gäller, det är bistyrkan det handlar om. Visst går det bra att invintra små samhällen för att ha tillgång på drottningar. Se bara till att dom är extra bra isolerade. Har man flera så ställs dom tätt tillsammans. Ett enstaka kan övervintras ovanpå ett starkt, så får det lite extra värme.
Vänta inte för länge med vinterfodringen. Är draget slut så finns det inget att vänta på.
Ha inte för bråttom med att lägga på isoleringen, bina kommer fortare till ro om det är svalt.
Det egentliga arbete som återstår utöver detta, är att ta vara på vax och göra rent allt material som varit i användning. Det är ett gott råd att göra detta nu, och inte vänta till våren. Alla vet väl hur bråttom det blir då. För att ge lite inspiration till det arbete som av många uppfattas som lite tråkigt, tänkte jag ägna resten av denna artikel åt vaxåtervinning samt rengöring och förvaring av material.
Vaxet är ett fantastiskt material som biet avsöndrar ur sina vaxkörtlar. Vaxet kommer ut mellan bukringarna i form av små fjäll. Någon har räknat ut att det behövs 1 250 sådana fjäll för att ge 1 gram vax. Bina tuggar vaxfjällen och blandar det med sekret från överkäkskörtlarna. Vaxet blir då smidigt och lätt att forma.
När bina fött upp yngel en tid i cellerna, kan man se att vaxkakorna blir mörkare och mörkare. Får bina ha kakorna länge, blir de nästan svarta. Detta beror på att kokongvävnad blir kvar efter varje bi som krupit ut. Jag beskrev tidigare hur man byter ut vaxet i yngelrummet med jämna mellanrum. Detta betyder att man efter varje säsong har ett antal ramar med mörkt vax att ta hand om. Vaxet som sådant är inte förbrukat, utan
kan återanvändas sedan det befriats från kokongerna. Det finns flera metoder att göra detta på. Det enklaste är att skicka ramarna med vax till vaxfabriken, som tar hand om det hela. Där smälter man ur vaxet och silar det. Därefter valsas nya mellanväggar, vilka biodlaren får tillbaka. Ramarna görs också rena och fina. Allt detta kostar naturligtvis en slant, men det är bekvämt. Många biodlare föredrar att smälta ur vaxet själva, och leverera det till vaxfabriken i form av block. Då slipper man rensningsavgiften, och betalar bara för valsningen av mellanväggar.
För att få bästa utbytet av vax, använder man vattenånga för att smälta vaxet. En ångpanna är modellen om man har många ramar att ta hand om. I lite mindre skala, kan man använda en Saft Maja. Saft Majan kan dock inte användas till saft om man använt den till vaxsmältare.
Det smälta vaxet låter man rinna ner i kallt vatten under kraftig omrörning. Vaxet blir nu grynigt men rentvättat från lösliga substanser. Fiska upp vaxet med ett durkslag, och låt vattnet rinna av. Kör det en gång till i Saft Majan och låt vaxet rinna genom en fin silduk, ner i en plastspann i vilken man hällt ett par liter varmt vatten. Vaxet är lättare än vatten och flyter alltså ovanpå.
Låter man vaxet stelna långsamt, så spricker det inte sönder. Dagen efter kan man vända på spannen och ta ur sin vaxklump. På undersidan av klumpen finns en grynig massa, vilken skrapas bort. Nu är vaxet färdigt för leverans till vaxfabriken. Rent vax kan man skicka till valsning året om, men ramar med eller utan vax får bara skickas under tiden 1 okt-31 mars.
När man skär ut vaxet ur ramarna, så skär man av kaktråden. Kaktråden finns i två kvaliteter. Det finns rostfri tråd och förtennad järntråd. Skickar man ramarna till vaxfabriken, är det skäl att använda den rostfria tråden eftersom den tål rengöringsprocessen. Skär man ur sitt vax, är det fördelaktigare med den förtennade då den är mycket billigare.
När ramarna skall rengöras, börjar man med att ta bort resterna av kaktråd. Därefter skrapar man ramarna med en färgskrapa. Det är bra att stå ute med detta arbete, eftersom vaxet sprätter omkring och det blir lätt kladdigt. Själv använder jag en trälåda med ett gammalt kylskåpsgaller ovanpå som underlag. Skrapet lägger jag i Saft Majan. Ramarna görs sedan rent i varmt vatten i vilket man löst ca 50 gram målarsoda per liter. Jag använder en 20 liters plåtburk som får stå på en kokplatta. Man skrubbar ramarna med diskborste, och sköljer noga i varmt vatten. Ramarna läggs sedan korsvis för att torka. Sedan kommer turen till skattlådor och överblivna yngellådor.
Vax och kittvax skrapas bort med färgskrapa. Gör rent i spåret bakom rambärarlisten, och skrapa bort resterna efter klämda bin på lådornas över och undersidor. Efter skrapningen flammas lådorna med blåslampa eller gasolbrännare. Detta gör man för att desinficera lådorna. Material av plast som t.ex EPS kan naturligtvis inte flammas. För desinfektion används i stället en 2% lösning av Virkon S.
De utbyggda ramar som skall sparas, skrapas rena från vax och kittvax som sitter på utsidan. Därefter hängs de i de rengjorda lådorna. Jag brukar sätta en bit maskeringstape på lådorna där jag skriver vilken sorts ramar det är i lådan, t. e x nybyggda, mörka eller mellanväggar.
På så vis slipper jag leta till våren. Lådorna staplas på varandra i ett svalt utrymme. Den understa lådan ställs på en tät botten. Ovanpå ramarna i den översta lådan ställs en skål t.ex. en djup tallrik, i vilken man häller 60-80% ig ättiksyra. Räkna ungefär 0,5 dl per 10 ramar. Ställ en tomlåda eller ett mellanskift överst och täck med plastfolie eller glas. När ättiksyran avdunstar, rinner ångorna ner över vaxkakorna och dödar eventuella sporer av Nosema. Nosema är ett litet spordjur som lever i biets mellantarm. Om Nosema angreppet är kraftigt i samhället, påverkas honungsskörden betydligt. Ja, vad finns det mer att säga om rengöringsarbetet. Ett par små tips kanske.
Glastäckbrädor rengörs genom skrapning med fönsterskrapa (en sådan med rakblad), därefter använder man tvålull. Ugnsrengöring baserad på kaustiksoda är också mycket bra eftersom det kan lösa upp kittvax. Foderkoppar går också bra att göra rena med ugnsrengöring. Foderballongerna skall göras ordentligt rena. Mögel vill gärna växa på de små sockerresterna. Använd 2% lösning av Virkon S. Om det finns svarta fläckar av mögel, så häll i en deciliter fin sand. Håll handflatan för hålet och sätt ballongen i kraftig rotation så att sanden far runt och slipar bort det som sitter fast. Skölj sedan ordentligt med varmt vatten . Passa på att tvätta overaller och andra “bikläder”. Det är skönt med rena arbetskläder till våren.
Med detta ber jag att få tacka för uppmärksamheten och de glada tillrop jag fått. Hur året än blev så kom ihåg att om sju månader så börjar en ny spännande säsong
